Där, bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en,
kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen.
Vi är fångar i tiden, som ett avtryck av en hand på ett frostigt,
gammalt fönster som fått nåd av tidens tand.
En sekund är jag evig, å sen vet jag inget mer...
Bara ett, att jag lever lika fullt som någon annan.
Jag är här, å mitt på en frusen väg finns det värme ändå
fastän snön börjat falla och himmelen blir grå
Ur Koppången
1 comment:
Vad fint :) Är du nöjd med objektivet?
Post a Comment